Tycker att såhär mot vintern så går allt och alla och blir sjuka.
Alex är så förkyld man kan bli, och jag är magsjuk. Det skulle ju sitta fint om vi dessutom gav våra baciller till varandra också. Men det har vi nog redan gjort, frågan är bara om de bestämmer sig för att sätta sig på systemet eller inte. Förhoppningsvis inte, jag känner mig tilltäckligt slut och äcklig av att vara magsjuk.
Alex var små förkyld redan när vi var hos hans föräldrar, jag började känna mig dålig under natten. Så det blev inte så mycket sömn, har sprungit på toaletten ett flertal gånger, och tillslut drog jag ut täcke och kudde till soffan. Så jag slapp väcka Alex varje gång jag for upp, haha.

Nu har jag dock en hink bredvid mig, har hitills inte behövt använda den idag (peppar, peppar...) men man vet ju aldrig. Som sagt så mår man ju inte så bra direkt.

Men, men. Det är inget att göra åt det!
Bara att ta det och hoppas att det går över snart, för vem gillar att vara sjuk?

Det som är komiskt är att vi inte direkt tar hand om varandra nu när vi båda är sjuka. Vi må dela luft, hem och sovrum... men jag tror inte Alex vill att jag gör i ordning mat åt honom. Risken finns redan att jag smittar honom utan det ;)

Ska återgå till mitt slö-surfande. Och lyssna på lite musik. Och se på tv. Vem har sagt att vi killar inte kan koncentrera sig på flera saker samtidigt?

Visst, grattis till alla bra pappor där ute. Men jag är säker på att många inte förtjänar att gratuleras.
Jag har under åren varit bitter under fars dag. För min egen pappa förtjänade aldrig ett grattis, han var ju ingen bra far i och med att jag levde i misär tills jag drog från min hemstad. Mors dag var aldrig något bättre i och med att hon lämnade mig i sticket.
I år har det faktiskt vart en trevlig dag. Följde med Alex till hans föräldrar för att fira, och det var kul. Det är när man ser en sån "tight" familj som man känner sig både ledsen och glad. Ledsen i och med att jag inte har fått uppleva det, men så jäkla glad att jag nu är en del av det.
Klickar verkligen Alexs familj, och de verkar tycka om mig. Speciellt hans mor, gud vad bortskämd man blir här.
Vi köpte till och med en present till honom, men det blev kombinerad med födelsedagspresent eftersom han fyller år om ett par dagar. Så han har nu fått sig en extern hårddisk till sin dator, enligt Alex så har han klagat ett bra tag på att all plats tar slut.
Så vi har blivit bjudna på underbar middag idag, och diskuterat gay-bröllop.

Alex: "Nicko var faktiskt med och betalade presenten, det är ju ändå din födelsedag snart också!"
Alexs far: "Åhå, vad trevligt! Man får tacka, men man kanske blir styvfarsa snart, eller?"
Alex: "Men gud, ta det lite lugnt va?"
Jag: "Ja vi har inte vart tillsamans sååå länge än, haha."
Alexs far: "Men åh, jag som ville se om ett gay-bröllop var mycket olikt ett heterobröllop."
Alex: "Öh, vad förväntar du dig egentligen?"
Alexs far: "Ja men ni vet... lite mer... piffigt! Upp-piffat och extraordinärt!"
Jag: "Ja för både jag och Alex är ju verkligen 'piffiga' av oss..."
Alexs mor (som precis kommer in i rummet): "Och vad pratar ni om?"
Alex: "Vårat extraordinära upp-piffade bög bröllop."
Alexs mor: "...va?!"

Fy fan vad vi skrattade, det ser inte alls lika kul ut i text, och jag är säker på att jag har skrivit fel på x-antal ställen, men det var ungefär så det gick till. I vilket fall som helst så kom vi fram till att det är på tok förtidigt att diskutera bröllop, om vi nu någonsin ens vill just gifta oss haha!
Och jag undrar vad Alexs käre far hade för mentala bilder. Typ allt är rosa, halvnakna manliga servitörer och massor av "bling bling" och detaljer?

I vilket fall som helst har det vart en bra dag, och nu ska vi sova. Alex ska upp tidigt imorgon för att jobba, och jag ska... äh... vet inte. Klicka runt på platsbanken i jakt på jobb antar jag. Och fixa lite mer hemma, det är fortfarande riktigt rörigt här efter flytten!

Jaja, grattis far. Ska komma ihåg att skända din grav om jag någonsin besöker den, bara så du vet att jag tänker på dig ibland. Fast inte goda tankar då, hoppas du har det förjävligt vart du nu än är, hur hemskt det än låter.

Nej då, jag är inte bitter :)

Den som inte håller med om att Gerard Butler är snygg måste det nästan vara något fel på. Enligt mig så är han helt gudomlig! Om det är en skådis som alltid får mig att nästan tappa hakan av snygghet så är det just Gerry.

Så. Jäkla. Snygg.

Ja, jag har pojkvän. Han är också jävligt snygg. Men jag får väl tycka att flera är snygga för det? Han bara skrattar åt mig när jag sitter och ser på film med Gerry. Eller suckar. Såg precis på den underbara filmen P.S. I love you och har både skrattat, grinat och drägglat under filmens gång. Älskar filmen av hela mitt hjärta.
Egentligen var jag helt bestämd på att lägga upp en bild från den "sexiga" dansen han gör i filmen, eller ett klipp. Men det jag hittade på youtube gick såklart inte att bädda in i ett blogginlägg, fan då.

I vilket fall som helst så tycker jag om Gerard Butler, om ni inte hade fattat det.
Om jag inte hade varit ihop med Alex, och Gerard Butler var gay så skulle jag lugnt ha satsat.
Han må snart bli 41 (13 november!!), och jag är 23... men vafan. Snygg som fan är han, det måste ni väl i alla fall hålla med mig om?

Jag har en känsla av att Alex kommer tröttna på mitt tjat om min käre Gerry. Men det får han leva med, och han vet att han själv är mannen i mitt liv, så han har inte direkt något att oroa sig för... eller? ;)

 

Ni ser vad lustigt. Jag har inte uppdaterat på över en månad och när det väl kommer en så berättar jag inte alls om vad som hänt sen senast, nej då jag sitter och får mentala orgasmer av att kolla på Gerard Butler. Jag får nog ta en ordentlig uppdatering om mitt liv någon dag. Fast jag är mitt i en flytt just nu! Så det kanske tar någon vecka.

Gerard Butler, hot or not?
Du skulle bara våga säga nej din jävel!

Böglyxhustru deluxe.
Jag ligger hemma med mitt skadade knä och bara skickar sms eller ringer min pojkvän under dagarna om vad jag vill ha hem. När han väl är hemma får han göra mat åt mig. Och tycker jag att det är stökigt så städar han. Klagar jag på att jag känner mig ensam får han lov att komma hit och krama mig.
Härligt man kan ha det va? Borde nog inte vänja mig vid det dock, får återgå till mina sysslor när knät är bättre.
(Och helt ärligt talat så tycker jag att min matlagning är mycket bättre så jag längar faktiskt till det, haha).

Just nu sitter jag och smockar i mig kakor. Bland köpta kakor är faktiskt Ballerina Kladdkaka en av mian favoriter. det tar emot att erkänna det men jag har under dagen ätit två paket, och är inne på mitt tredje :/
MEN JAG ÄR SPINKIG ("Inte länge till", kommenterade Alex tidigare idag). Jag kan behöva lite underhudsfett så jag inte fryser ihäl nu när vi går mot kallare tider igen. Usch, höst och vinter är inte riktigt min grej.


Because I'm worth it... >_>;

Tror jag ska återgå till mina kakor och spel, det är en rätt så trevlig kombination :) Men ska nog försöka gå och lägga mig tidigt, min barndoms kompis Lisa kommer och hälsar på mig imorgon! Vi har inte setts på många år så det ska bli kul att träffa henne igen, speciellt eftersom hon alltid var där under de tuffaste perioderna under mina tonår. Kan helt ärligt säga att jag skulle vara död idag om jag inte hade känt, så jag är henne evigt tacksam <3


Ha det bra gott folk! :)

Smäller snart av.
Har knappt sovit något under natten pga flera anledningar. Sov först oroligt och vaknade, bestämde mig då för att ta ett glas vatten.
Nu kom jag tyvärr inte så långt. För dammsugaren står kvar på golvet, och sladden låg dåligt till... så självklart snubblade jag.
Jag försökte rädda mig själv från att snubbla genom att göra något skumt skutt, vet inte hur i helvete jag lyckades (eller snarare misslyckades) men det slutade med att jag for in i vardagsrumsbordet. Fick hörnet rätt i knät och FAN vad det gjorde ont! Gör mer ont nu, och så är det svullet. Jag låg på golvet och skrattade samtidigt som jag grät, Alex trodde nog att jag hade blivit knäpp.
Fantastiskt! Jag måste ha urusel karma, sannolikheten att jag kommer dö av en larvig olycka är hög. Oddsen är inte höga att jag kommer dö en naturlig död. Livet har nog aldrig varit helt på min sida.
Så jag har legat och haft ont hela natten, och idag kan jag knappt stödja på benet. Med andra ord blev det inget jobb idag. Och blir inget imorgon heller för den delen. I den här takten får jag nog fixa tid hos dokter för att ta en titt på benet.
Och Alex är ju underbart snäll.

Alex: Tänk om jag bestämmer mig för att dra till en av mina kompisar?
Jag: Ja du, det kan ju inte jag göra så mycket åt :/
Alex: Haha, nej då jag kommer stanna hemma i helgen så du slipper svälta här i sängen.
Jag: Tack, vad gulligt av dig <3
Alex: Äsch, det hör till.
Jag: Va?
Alex: En man måste ju ta hand om sin kvinna ;)
Jag: ...du ska vara jävligt glad att jag har för ont för att resa mig.

Och så var man helt plötsligt kvinna.
Snäll kille man har. Skulle förstås ha slängt något på honom i protest. Men tyvärr var det närmaste tillhygget mitt DS och det skulle jag aldrig slänga iväg.
Jaja, älskar honom i alla fall. Även om man får infall och skulle vilja strypa honom då och då.
Kärlek är inte bara byggt på de bra stunderna, men det är de bra som kompenserar för allt det dåliga och gör det värt att kämpa för ♥

Ha det bra gott folk.
Själv ska man försöka ta sig mot toaletten och sen mot köket. Hur det kommer gå är en bra fråga...

Ja, det är nog så man kan förklara mitt och Alexs förhållande. Många upp- och nedförsbackar, och loopingar där till.
Det är nog så det är och kommer förbli. Vi är båda envisa, båda kan vara lite för hetsiga när vi diskuterar och vi är dramatiska. Jag kan erkänna att jag är lite utav en drama queen i vissa tillfällen, men det är Alex också. Som hans det otroligt dramatiska tillfället då han lämnade mig i lägenheten när vi bråkade. Det var dramatiskt på hög nivå.
Jag som gapar och skriker något i stil med "Går du nu så förlåter jag dig fan aldrig!" och Alex som själv gormar tillbaka "Men det är ditt jäkla problem och inte mitt!". Dörren smällde igen och där stod jag som ett fån.
Det är lugnt nu, än en gång har vi överlevt ett hetsigt gräl, heh. Alex är faktiskt hemma och sitter i sin vanliga plats i soffan med Xbox360-kontrollen och ögonen klistrade på TV'n.

Ska väl gå och laga mat... lovat att servera lasagne idag och eftersom det tar ett tag så bör jag börja nu.
Dagarna i vårt lilla hushåll är då aldrig helt händelselösa... men, men. Älskar Alex trots alla våra gräl, och förhoppningsvis är känslan ömsesidig ;)

Nej, maten kallar.

Och nu kan jag se singel-livet försöka springa ikapp mig.
Jag hoppas för guds skull att jag inte har sumpat mitt förhållande med Alexander nu. Skulle sitta just snyggt.
Vet att jag inte skrivet på ett bra tag, men sån är jag. Plus att jag behöver skriva av mig lite. Inte för att jag har några direkta läsare, men för min egen skull.
Vi hade ett storbråk för ett par dagar sen, tänker inte gå in på någre detaljer eftersom det är privat. Men det hela slutade med att jag sa flera hemska saker, och jämförde Alex med ett av mina ex. Och jag fattar inte att jag kunde göra det. Exet var ett svin som var känslokall och bara utnyttjade mig. Så det var lågt. Men till mitt försvar, om jag nu förtjänar det, så sa Alex några rent utav smärtsamma kommentarer också.
Jo tack Alex, jag vet att jag är rätt så fucked up. Men du vet också varför.
Jag har berättat hela min historia för en person, och det är just Alex. Plus att jag skrivit ner bitvis här också... och mitt mål är att någon gång i livet kunna prata riktigt öppet om vad som hänt. Kanske hjälpa andra från att hamna i samma sits.

Men, men.... det var inte det jag skulle snacka om. Som sagt, bråk. Har inte sett Alex hemma sen vi bråkade i onsdags. Hört av en vän att han har flytt till en av sina kompisar. Inte första gången det händer. Av någon anledning är det alltid jag som blir kvar hemma.

Och du, om du läser det här Alex, så SNÄLLA svara i alla fall på något av mina jäkla samtal eller sms. Skulle vara trevligt att veta om du helt har gett upp. Borde väl ha dragit slutsatsen att du har det i och med vad du sa. Men jag skulle vilja snacka om det, ett lugnt och seriöst samtal mellan två vuxna, och inte våra vanliga hetsiga samtal.

Det känns aldrig bra att tro att man har sumpat det bästa som hänt i ens liv.
Nej, ska försöka att bara ta det lugnt ett tag nu innan jag brusar upp mig igen. Kanske läsa ett par bloggar och så. Och hoppas att min pojkvän (hoppas jag i alla fall jag fortfarande kan säga så) kontaktar mig.

Ha det bra gott folk, om det nu är någon som läst.

Feber är så mysigt.
Alltså, seriöst. Ibland så är det det. Speciellt när man blir ompysslad, får TVn inbärd i sovrummet och har datorn på magen så man slipper gå upp ur sängen.
Synd att ens pojkvän är på jobbet, det hade liksom vart komplett om han var hemma. För jag orkar inte laga mat. Vadå? Jag är en stackars sjukling. Vem kan förvänta sig att jag ska orka laga mat själv? Tänk om jag typ svimmar i köket och slår i huvudet! Det ni, det skulle inte vara en kul historia.
Det kan jag intyga för det hände en gång för mååånga år sedan. Det hela slutade med hjärnskakning och ett par nätter på sjukhus, vilket jag ogärna upprepar.

Fast jag är nog egentligen inte så sjuk att jag skulle svimma om jag lagade mat. Det är bara jag som är lat och ynklig. Synd att Alex inte är hemma förän runt 18. Tror jag hinner svälta ihjäl tills dess så jag måste väl kräla mig upp ur sängen. Jag måste i vilket fall som helst besöka badrummet...

På återseende, när det nu blir!

Jag måste ha något synfel.
Jag menar, när man går in på blogg.se så står det ju i titeln Blogg.se - Svenska bloggar. Hur jag nu fick det till svenska bögar är en bra fråga.

För övrigt så har jag nu vart hemma i ett par dagar. Faktiskt rätt så skönt att vara tillbaka i sina rutiner igen... även om det var riktigt skönt med semester, och att umgås med Alex och hans familj. Men att få jobba igen är inte så illa. Det tragiska är att jag har vart hemma från jobbet idag för jag är sjuk. Det är just min tur att få en dunderförkylning efter bara två dagar på jobbet.
Fan för mitt dåliga imunförsvar säger jag då bara!

Nu ska denna svenska bög gå och laga mat. Man får ju passa på att äta gott innan smaklökarna påverkas av förkylningen :/

Jag hann precis tänka att jag skulle skriva ett nytt inlägg när Alex kom förbi med en skål jordgubbar...
Ska jag prioritera att skriva ett långt och djupt inlägg eller gå och äta jordgubbar med vispgrädde?

Varför behöver jag ens tänka på det?
JORDGUBBARNA KALLAR!

Det är min åsikt om kräftor.
Vi har vart hos Alexs föräldrar i ca en vecka nu. Och jag blev indragen i någon slags kräftskiva. Tack och lov att Alex berättat att jag inte gillar skaldjur av två anledningar.

1. När jag se dem ligga där på sina fat så känns det som om de stirrar på mig med sina små svarta ögon trots att jag vet att de är döda. Alla små "spröt" och "antenner" får mig att tänka på något utomjordiskt monster. Jag ryser bara jag kollar på dem. Det må vara barnsligt men nej, jag tänker ALDRIG äta kräftor!

2. Min andra anledning, som egentligen borde vara den första... jag är allergisk mot skaldjur!
Min hals svullnar upp och jag får andningsproblem. Så man kan ju säga att min allergi är en rädding i och med att jag tycker skaldjur är läskiga.

Så jag fick annat gott. T.ex potatissallad, rostbiff och lite annat gott.
Känner mig som en del av Alexs familj nu, vi har spenderat en hel del tid på hans föräldrars landställe, så jag fick ju min lilla semester utanför hemmet tillslut! Det är mysigt och jag är glad över att vi alla verkar komma bra överens. Hans mamma är en ängel som jag till och med snackat ut lite med angående min egen familjesituation. Hon sa en hel del som fick mig att känna mig otroligt rörd och jag var på gränsen att börja grina, haha! Så allt är så bra så för tillfället. Men jag ska nog gå och sova närsomhelst. Har inte vart så pigg under dagen. Bakfylla, typ.


Sängen kallar. Trött. Ugh.
Kommer säkert drömma mardrömmar om kräftor inatt.
Bläää. Vill inte.

Men ibland känns det som om jag har behandlat mitt liv som att det vart så.
Det fungerar inte att bara sitta och vänta på att livet ska vända och bli bättre. Man måste ta tag i saker själv.
Jag har tidigare nämt att jag har ett trassligt förflutet och att jag skulle ta upp det här... orkar inte med detaljerna men ska ta det i korta drag, någon annan gång tar jag det detaljerat.

Jag har växt upp med misshandel. Min så kallade far tog till flaskan efter att han och min mamma separerade. Har faktiskt inte sett mamma sen dagen hon drog. Vill inte träffa henne igen heller, ser ingen anledning till det då hon lämnade mig i skiten utan att ens bry sig om mig. Har ärligt talat ingen kontakt med min familj, och har inte haft det sen jag var 18, alltså då jag drog från min far.
Som sagt blev jag misshandlad. Allt från örfilar till att bli rejält jävla nerslagen. Det blev värre med åren, tror det var något som hindrade honom när jag var mindre från att slå så hårt. Men när jag väl var tonåring så var livet ett rent helvete. Alkoholiserad farsa, misshandlad och sexuellt utnyttjad. Kände mig värdelös.
Gjorde jag något? Nej. Det är det som är problemet. Jag körde på mina rutiner. Skola, komma hem, bli slagen eller bara höra massor av förolämpningar. Hade inte så många kompisar. Dock hade jag ett kort "förhållande" när jag var 16, som mest gick ut på sex. Det tog slut rätt så fort...
Ju äldre jag blev desto mer började jag dock fundera på varför jag lät mig själv utsättas för all skit. Och idag så tycker jag att det var idioti att vänta med att dra hemifrån tills jag var 18. Det var så befriande att komma bort från mitt hem. Att vara mig själv.
Sen att jag blev ihop med ett as ca ett år efter det är en annan tia. Där fick jag allt ta flera slag med. Jag var dum och stannade kvar i förhållandet löjligt länge. Vi var ihop i ca två år, varav de första nio månaderna var riktigt trevliga. Hur cliché det än låter så ville jag bara ha tillbaka mannen jag blev förälskad i. Sen så hände ju inte det, och jag fick nog.
Var rätt så mentalt krossad efter det, kände att jag inte kunde lita på någon helt. Sen så lärde jag känna Alex mer, och vi bestämde oss för att dela på en lägenhet för att komma billigare undan. Tiden gick, vi blev riktigt bra vänner. En natt ute på fest då jag hade druckit några drinkar för mycket så kom jag ut med någon sluddrig kärleks förklaring och kysste honom. Det är fan det bästa misstag jag har gjort på fyllan!
Visst jag hade ångest dagen efter, men jag tog tag i saken och bad om att snacka ut med honom. Vi kom fram till att vi kunde se vart saker skulle gå utan att just bestämma att vi "är ihop" eller "inte ihop". Och det ledde dit jag är idag.
Jag har ett jobb. Jag har någonstans att bo. Jag har fått underbara vänner. Jag har äntligen ett bra förhållande.
Önskar ibland att jag hade tagit tag i mitt liv mycket tidigare. Jag har liksom ödlsat bort mina första 18 år i och med att jag i princip inte kände mig särskilt levande under den tiden. Och sen så ödslade jag två år till på en annan idiot. Det är nästan läskigt... Alltså, att tänka att nästan bara tre år av mitt liv har vart okej. Eller... okej, mina första levnadsår var inte så dumma, I guess. Men från 9-18 var inte kul.

Skitsamma.
Orkar inte tänka på den här skiten just nu. Kom bara att tänka på det här med att man måste ta tag i saker. Sen så kan jag inte låta bli att tänka att det nog var värt all smärta. Annars hade jag kanske aldrig ens träffat Alex.
Men jag rekommenderar ingen till att ta massor av skit. Inte från föräldrar, pojkvänner/flickvänner eller någon annan.
Lev ditt liv, ingen annans.

God natt gott folk.

Men allra mest så älskar jag min Alex ♥
Tack för att du står ut med mig, mina små nervsammanbrott och mitt trassliga förflutna.
Jag verkligen hatar mitt förflutna... men eftersom all skit jag gick igenom ledde till att jag träffade dig så var det värt det. Och det säger en hel del.

Finns rätt så mycket saker jag älskar. Det känns bra att känna mer kärlek än hat för stunden.

Nej god natt på er alla. Ska gå och se på någon film med Alex... det vill säga jag kommer se på film och Alex somnar nog efter typ 10 minuter. Som vanligt, haha!

För att jag inte har bloggat något på typ en vecka eller så.
Men jag har vart sjuk i flera dagar och känt mig riktigt utslagen. Vet inte vad för fel det var men det började med att jag och golvet bekantade oss med varandra lite extra i måndags. Yes, jag svimmade. Vet inte riktigt hur länge jag låg på köksgolvet men vaknade till av att Alex var i något slags panikläge och försökte skaka liv i mig... och det fungerade ju dessutom.
Så jag var inte på jobbet under förra veckan eftersom jag mådde pissigt och kände mig helt slut i kroppen. Kunde knappt ta mig fram i lägenheten för jag var så skakig på benen. Men nu har jag mått bra ett par dagar! Och dessutom har jag semester. YES!
Vet inte om jag känner för semester utanför stan längre dock. Jag må vara frisk nu men känner mig fortfarande lite tröttare än vanligt. Och Alex är som en jäkla hönsmamma; han tvingar mig att dricka mer än nödvändigt och ska ständigt se om jag har feber.
Men, men... ska inte klaga. Man blir ju lagom bortskämd när man är sjuk!

Nu är det dags för en lite halv-romantisk middag för att fira vår tillfälliga frihet från jobben!
Självklart är det Alex som lagar maten. Jag må kunna laga mat men han är mycket duktigare, haha.

Får se när det blir en ny uppdatering.

Inte för att sega råttor egentligen är så sega. Varför kallar man dem det, borde det inte finnas något bättre namn? I och för sig så borde jag inte ens bry mig då jag inte gillar sega råttor. Hm, nu har jag något att funderar på, haha.

Slutade med att jag typ inte sov något alls under natten, satt och smockade i mig choklad och såg på filmer. Och nu är jag helt utslagen, och så är det varmt och luften känns äcklig.
Funderar på att gå och lägga mig, mår inte så bra av att vara både trött och varm. Speciellt i och med att jag ska jobba imorgon. VILL INTE. Men snaaaaart semester, woho! Jag vill dra iväg någonstans, typ till havet. Det skulle vara riktigt härligt och så kan jag kasta maneter på Alex :D
Hoppas att vi kan komma iväg någonstans i alla fall, inte kul att bara sitta hemma. Jag får väl kompromissa fram något med Alex. Typ "Du lär ju inte få någon slags intimitet av mig på en månad om vi inte åker iväg... så du vet". Ok, det där var inte riktigt en kompromiss, snarare ett hot. Men det fungerar nog fint >:D

Ska ta tag i honom nu, sen försöka sova.
God kväll!

Något som jag har lidit av länge är att jag har otroligt stora sömn svårigheter. Jag vet att det beror på saker som hänt förr och vägrar släppa. Jag är paranoid som fan vissa perioder, och jag har en hel del äckliga mardrömmar också. Ofta så ser jag egentligen inte fram emot att sova. Senaste tiden har det vart rätt så lugnt dock, det känns alltid bättre att ha någon bredvid sig.
Men ibland så trillar jag tillbaka i gamla vanor då jag bara ligger och vrider mig av och ann eller glor up i taket i flera timmar. Lyssnar på mina andetag, Alex andetag, klockan som tickar eller vinden utanför.
Ljud som vanligtvis är tysta. Men när jag ligger där så känns det som att de blir förstärkta. Klockans tickande är som slag på en trumma. Vinden låter mer som en storm. Alexs andetag är då det ljud jag inte stör mig på. Det ger mig trygghet. Fokuserar jag på det så går det kanske över. Men minsta konstiga ljud kan få mig att spänna nästan varje muskel i kroppen och rädslan tar över.
Varför är jag ens rädd?
Jag är här. I min och Alexs lägenhet. Det är inte någon som trampar omkring utanför min dörr i väntan på att storma in och börja skrika, slå mig eller något sånt. De tiderna är över, och min far, mannen som satt den största skräcken i mig är död. Det är 5 år sen jag ens såg honom, och trots det så är jag helt jäkla mentalt förstörd sen min uppväxt.
Men det är lugnt. Jag har mina bra dagar, och mina dåliga. Det är bara att härda ut tills den där känslan går över. Kan inte riktigt beskriva hur jag känner under dessa perioder. Rädsla, självhat, nervositet, paranoia, ledsamhet, irritation, hat, ilska. Det är en stor härva med känslor som blir rätt så svårt att hantera.
Men jag försöker alltid se positivt på livet. Skillnaden på nu och då är att nu känner jag såhär i onödan och vet att jag inte ens behöver gå igenom samma skit igen, då så visste jag vad för skit som väntade mig. Då hade jag all rätt att känna som jag gjorde.

Nej nu blir det lite för djupt och tungt att sitta och skriva ner om saker som hör hemma i det förflutna.
Ska gå och rota i köket. Kan nästan slå vad om att Alex hade köpt choklad till sig själv. Som jag ska ta och äta med självgodhet. Det är vad han får ta eftersom han förstörde min frukost när han hällde ut filmjölken i sängen. Men, men. Ingen idé att gråta över spilld (fil)mjölk. Speciellt inte när jag kan äta upp hans choklad ;)

Eller rättare sagt en våning över mig. Det är ju kul att någon har roligt i sängen just nu, nästan så man skulle kunna tro att de rasar ner till våran lägenhet snart haha.
Men fy fan vad lyhört det är här egentligen, när man själv hör så mycket från sina grannar så börjar man tänka efter hur mycket de hör av oss...?
Och då menar jag inte bara i sängen, gud nej! Det skäms jag inte direkt över. Jag har sex, varför förneka det? ;D
Jag är lite mer orolig över mitt sjungande när jag är ensam hemma. Jag brukar gå omkring och sjunga högt som tusan här i lägenheten, och jag sjunger inte direkt bra kan jag intyga. Nej fy, tanken på att grannarna hör varje falsk ton jag tar får mig nästan att rysa.

Det blir nog att dra ner på sjungandet. Innan grannarna skickar polisen hem till mig och jag får böter för att jag stör grannskapet eller något sånt.

Och jag ska försöka komma med något vettigt att skriva imorgon, vet inte riktigt vad dock :/

Min pojkvän går i sömnen, jag har vetat det sen vi började dela lägenhet... och det var ett bra tag sen nu.
Men jag förväntade mig aldrig att vakna till av att min pojkvän sitter och häller FILMJÖLK i SÄNGEN. Mysigt, eller hur? Jag är visserligen glad att han inte fick för sig att hälla på just mig. Kan se rubrikerna på löpsedlarna "23 årig man dränkt i filmjölk, pojkvänen misstänkt". Härligt.
Klockan 4 fick jag alltså hoppa upp ur sängen, ta filen ifrån Alex och sen börja bädda om i och med att det var fil på lite allt möjligt. Inklusiv Alex, den idioten. Han vaknade i alla fall till liv när jag höll på och undrade varför jag bäddade om. Jag svarade inte ens utan glodde bara på honom och sa åt honom att duscha av sig. För fan heller att jag delar säng med någon som luktar sur filmjölk.

Och så fick jag ingen fil till frukost. Skit också.

Tjoho!
Efter visst tjat från folk runt omkring mig (pojkvännen främst) så har jag bestämt mig för att skaffa en blogg trots att jag vart anti ett bra tag.
Men det kanske inte är så dumt för jag kan tycka att det är skönt att skriva av mig lite då och då. Och det passar väl en blogg rätt så bra som?

Vem är jag?
Först och främst så kommer jag vara rätt så anonym av mig här på bloggen. Men jag heter Nicko, eller snarare kallad. Men det är det jag presenterar mig som. Funderar på att ta och fixa det på papper också!
Jag är 23 år och lever ett helt normalt liv. Eller ja, det beror ju på vad man klassar som normalt. För mig är det normalt, speciellt och man jämför med min uppväxt.
Jag bor med min pojkvän Alexander som jag faktiskt blev ihop med rätt så nyss, dock så har vi delat lägenhet ett bra tag så vi har känt varandra rätt så länge om man säger så.
Jag har ett helt normalt och ibland en aning tråkigt jobb på en butik där jag oftast sitter i kassan, som är det roliga. Men ibland är jag på lagret, vilket inte alls är lika kul.

Tänker inte dra igenom hela mitt liv här på ett inlägg, utan det blir nog lite uppdelat. Typ sektioner ur mitt liv, det är tufft att sitta och skriva ner allt på en och samma gång då jag har gått igenom rätt så mycket skit för att nå mitt nuvarande jag. Men det har vart värt det, även om jag gjort några riktigt idiotiska val under de senaste åren (vilket jag kommer ta upp senare).


Angående namnet Nickotins.blogg.se, ifall någon funderar... vilket jag tvivlar på. Eller? Går igenom det ändå ;)
En av mina vänner skapade lite utav ett inside joke genom att börja kalla mig nikotin, eller "Nickotin" som hon skriver till mig. Av två anledningar.
1. Jag kedjerökte förr, typ värre än ett ånglok. Ständigt ute efter mitt nikotin. Och jag var ärligt talat rätt så bitchig om jag blev utan cigg. (Idag så röker jag inte längre, det var liksom en "stress-relief" förr. Nu hanterar jag det på andra vis och är dessutom inte lika stressad).
2. Hon har även påstått att jag har samma effekt som nikotin. Citerat: "Alltså. Du är för mig som dina cigg är för dig. Du vet när vi hade det där bråket? Jag ville så gärna bara lägga ner, och det gick bra i en dag eller två men sen kliade det bara i fingrarna och jag BEHÖVDE snacka med dig. Du är som en drog, även om man känner för att sluta så kommer man troligtvis trilla tillbaka. Vilket jag i och försig är glad över... men du är mitt nikotin."
Jag tog det som en komplimang kombinerat med lite förolämpning. Liksom, inte alltid kul att höra att en kompis har velat lägga ner ens vänskap. Men med tanke på bråket så var det helt okej, jag älskar mina faghags trots allt <3

Det var lite kort om mig, jag återkommer senare med ett inlägg :)

(Ska försöka göra något åt den tråkiga designen på bloggen också. Vill ha något lite mer personligt. Dock så blir jag så himla uttråkad av att sitta och pillra med sånt.)