Böglyxhustru deluxe.
Jag ligger hemma med mitt skadade knä och bara skickar sms eller ringer min pojkvän under dagarna om vad jag vill ha hem. När han väl är hemma får han göra mat åt mig. Och tycker jag att det är stökigt så städar han. Klagar jag på att jag känner mig ensam får han lov att komma hit och krama mig.
Härligt man kan ha det va? Borde nog inte vänja mig vid det dock, får återgå till mina sysslor när knät är bättre.
(Och helt ärligt talat så tycker jag att min matlagning är mycket bättre så jag längar faktiskt till det, haha).

Just nu sitter jag och smockar i mig kakor. Bland köpta kakor är faktiskt Ballerina Kladdkaka en av mian favoriter. det tar emot att erkänna det men jag har under dagen ätit två paket, och är inne på mitt tredje :/
MEN JAG ÄR SPINKIG ("Inte länge till", kommenterade Alex tidigare idag). Jag kan behöva lite underhudsfett så jag inte fryser ihäl nu när vi går mot kallare tider igen. Usch, höst och vinter är inte riktigt min grej.


Because I'm worth it... >_>;

Tror jag ska återgå till mina kakor och spel, det är en rätt så trevlig kombination :) Men ska nog försöka gå och lägga mig tidigt, min barndoms kompis Lisa kommer och hälsar på mig imorgon! Vi har inte setts på många år så det ska bli kul att träffa henne igen, speciellt eftersom hon alltid var där under de tuffaste perioderna under mina tonår. Kan helt ärligt säga att jag skulle vara död idag om jag inte hade känt, så jag är henne evigt tacksam <3


Ha det bra gott folk! :)

Smäller snart av.
Har knappt sovit något under natten pga flera anledningar. Sov först oroligt och vaknade, bestämde mig då för att ta ett glas vatten.
Nu kom jag tyvärr inte så långt. För dammsugaren står kvar på golvet, och sladden låg dåligt till... så självklart snubblade jag.
Jag försökte rädda mig själv från att snubbla genom att göra något skumt skutt, vet inte hur i helvete jag lyckades (eller snarare misslyckades) men det slutade med att jag for in i vardagsrumsbordet. Fick hörnet rätt i knät och FAN vad det gjorde ont! Gör mer ont nu, och så är det svullet. Jag låg på golvet och skrattade samtidigt som jag grät, Alex trodde nog att jag hade blivit knäpp.
Fantastiskt! Jag måste ha urusel karma, sannolikheten att jag kommer dö av en larvig olycka är hög. Oddsen är inte höga att jag kommer dö en naturlig död. Livet har nog aldrig varit helt på min sida.
Så jag har legat och haft ont hela natten, och idag kan jag knappt stödja på benet. Med andra ord blev det inget jobb idag. Och blir inget imorgon heller för den delen. I den här takten får jag nog fixa tid hos dokter för att ta en titt på benet.
Och Alex är ju underbart snäll.

Alex: Tänk om jag bestämmer mig för att dra till en av mina kompisar?
Jag: Ja du, det kan ju inte jag göra så mycket åt :/
Alex: Haha, nej då jag kommer stanna hemma i helgen så du slipper svälta här i sängen.
Jag: Tack, vad gulligt av dig <3
Alex: Äsch, det hör till.
Jag: Va?
Alex: En man måste ju ta hand om sin kvinna ;)
Jag: ...du ska vara jävligt glad att jag har för ont för att resa mig.

Och så var man helt plötsligt kvinna.
Snäll kille man har. Skulle förstås ha slängt något på honom i protest. Men tyvärr var det närmaste tillhygget mitt DS och det skulle jag aldrig slänga iväg.
Jaja, älskar honom i alla fall. Även om man får infall och skulle vilja strypa honom då och då.
Kärlek är inte bara byggt på de bra stunderna, men det är de bra som kompenserar för allt det dåliga och gör det värt att kämpa för ♥

Ha det bra gott folk.
Själv ska man försöka ta sig mot toaletten och sen mot köket. Hur det kommer gå är en bra fråga...

Ja, det är nog så man kan förklara mitt och Alexs förhållande. Många upp- och nedförsbackar, och loopingar där till.
Det är nog så det är och kommer förbli. Vi är båda envisa, båda kan vara lite för hetsiga när vi diskuterar och vi är dramatiska. Jag kan erkänna att jag är lite utav en drama queen i vissa tillfällen, men det är Alex också. Som hans det otroligt dramatiska tillfället då han lämnade mig i lägenheten när vi bråkade. Det var dramatiskt på hög nivå.
Jag som gapar och skriker något i stil med "Går du nu så förlåter jag dig fan aldrig!" och Alex som själv gormar tillbaka "Men det är ditt jäkla problem och inte mitt!". Dörren smällde igen och där stod jag som ett fån.
Det är lugnt nu, än en gång har vi överlevt ett hetsigt gräl, heh. Alex är faktiskt hemma och sitter i sin vanliga plats i soffan med Xbox360-kontrollen och ögonen klistrade på TV'n.

Ska väl gå och laga mat... lovat att servera lasagne idag och eftersom det tar ett tag så bör jag börja nu.
Dagarna i vårt lilla hushåll är då aldrig helt händelselösa... men, men. Älskar Alex trots alla våra gräl, och förhoppningsvis är känslan ömsesidig ;)

Nej, maten kallar.

Och nu kan jag se singel-livet försöka springa ikapp mig.
Jag hoppas för guds skull att jag inte har sumpat mitt förhållande med Alexander nu. Skulle sitta just snyggt.
Vet att jag inte skrivet på ett bra tag, men sån är jag. Plus att jag behöver skriva av mig lite. Inte för att jag har några direkta läsare, men för min egen skull.
Vi hade ett storbråk för ett par dagar sen, tänker inte gå in på någre detaljer eftersom det är privat. Men det hela slutade med att jag sa flera hemska saker, och jämförde Alex med ett av mina ex. Och jag fattar inte att jag kunde göra det. Exet var ett svin som var känslokall och bara utnyttjade mig. Så det var lågt. Men till mitt försvar, om jag nu förtjänar det, så sa Alex några rent utav smärtsamma kommentarer också.
Jo tack Alex, jag vet att jag är rätt så fucked up. Men du vet också varför.
Jag har berättat hela min historia för en person, och det är just Alex. Plus att jag skrivit ner bitvis här också... och mitt mål är att någon gång i livet kunna prata riktigt öppet om vad som hänt. Kanske hjälpa andra från att hamna i samma sits.

Men, men.... det var inte det jag skulle snacka om. Som sagt, bråk. Har inte sett Alex hemma sen vi bråkade i onsdags. Hört av en vän att han har flytt till en av sina kompisar. Inte första gången det händer. Av någon anledning är det alltid jag som blir kvar hemma.

Och du, om du läser det här Alex, så SNÄLLA svara i alla fall på något av mina jäkla samtal eller sms. Skulle vara trevligt att veta om du helt har gett upp. Borde väl ha dragit slutsatsen att du har det i och med vad du sa. Men jag skulle vilja snacka om det, ett lugnt och seriöst samtal mellan två vuxna, och inte våra vanliga hetsiga samtal.

Det känns aldrig bra att tro att man har sumpat det bästa som hänt i ens liv.
Nej, ska försöka att bara ta det lugnt ett tag nu innan jag brusar upp mig igen. Kanske läsa ett par bloggar och så. Och hoppas att min pojkvän (hoppas jag i alla fall jag fortfarande kan säga så) kontaktar mig.

Ha det bra gott folk, om det nu är någon som läst.