Men allra mest så älskar jag min Alex ♥
Tack för att du står ut med mig, mina små nervsammanbrott och mitt trassliga förflutna.
Jag verkligen hatar mitt förflutna... men eftersom all skit jag gick igenom ledde till att jag träffade dig så var det värt det. Och det säger en hel del.

Finns rätt så mycket saker jag älskar. Det känns bra att känna mer kärlek än hat för stunden.

Nej god natt på er alla. Ska gå och se på någon film med Alex... det vill säga jag kommer se på film och Alex somnar nog efter typ 10 minuter. Som vanligt, haha!

För att jag inte har bloggat något på typ en vecka eller så.
Men jag har vart sjuk i flera dagar och känt mig riktigt utslagen. Vet inte vad för fel det var men det började med att jag och golvet bekantade oss med varandra lite extra i måndags. Yes, jag svimmade. Vet inte riktigt hur länge jag låg på köksgolvet men vaknade till av att Alex var i något slags panikläge och försökte skaka liv i mig... och det fungerade ju dessutom.
Så jag var inte på jobbet under förra veckan eftersom jag mådde pissigt och kände mig helt slut i kroppen. Kunde knappt ta mig fram i lägenheten för jag var så skakig på benen. Men nu har jag mått bra ett par dagar! Och dessutom har jag semester. YES!
Vet inte om jag känner för semester utanför stan längre dock. Jag må vara frisk nu men känner mig fortfarande lite tröttare än vanligt. Och Alex är som en jäkla hönsmamma; han tvingar mig att dricka mer än nödvändigt och ska ständigt se om jag har feber.
Men, men... ska inte klaga. Man blir ju lagom bortskämd när man är sjuk!

Nu är det dags för en lite halv-romantisk middag för att fira vår tillfälliga frihet från jobben!
Självklart är det Alex som lagar maten. Jag må kunna laga mat men han är mycket duktigare, haha.

Får se när det blir en ny uppdatering.

Inte för att sega råttor egentligen är så sega. Varför kallar man dem det, borde det inte finnas något bättre namn? I och för sig så borde jag inte ens bry mig då jag inte gillar sega råttor. Hm, nu har jag något att funderar på, haha.

Slutade med att jag typ inte sov något alls under natten, satt och smockade i mig choklad och såg på filmer. Och nu är jag helt utslagen, och så är det varmt och luften känns äcklig.
Funderar på att gå och lägga mig, mår inte så bra av att vara både trött och varm. Speciellt i och med att jag ska jobba imorgon. VILL INTE. Men snaaaaart semester, woho! Jag vill dra iväg någonstans, typ till havet. Det skulle vara riktigt härligt och så kan jag kasta maneter på Alex :D
Hoppas att vi kan komma iväg någonstans i alla fall, inte kul att bara sitta hemma. Jag får väl kompromissa fram något med Alex. Typ "Du lär ju inte få någon slags intimitet av mig på en månad om vi inte åker iväg... så du vet". Ok, det där var inte riktigt en kompromiss, snarare ett hot. Men det fungerar nog fint >:D

Ska ta tag i honom nu, sen försöka sova.
God kväll!

Något som jag har lidit av länge är att jag har otroligt stora sömn svårigheter. Jag vet att det beror på saker som hänt förr och vägrar släppa. Jag är paranoid som fan vissa perioder, och jag har en hel del äckliga mardrömmar också. Ofta så ser jag egentligen inte fram emot att sova. Senaste tiden har det vart rätt så lugnt dock, det känns alltid bättre att ha någon bredvid sig.
Men ibland så trillar jag tillbaka i gamla vanor då jag bara ligger och vrider mig av och ann eller glor up i taket i flera timmar. Lyssnar på mina andetag, Alex andetag, klockan som tickar eller vinden utanför.
Ljud som vanligtvis är tysta. Men när jag ligger där så känns det som att de blir förstärkta. Klockans tickande är som slag på en trumma. Vinden låter mer som en storm. Alexs andetag är då det ljud jag inte stör mig på. Det ger mig trygghet. Fokuserar jag på det så går det kanske över. Men minsta konstiga ljud kan få mig att spänna nästan varje muskel i kroppen och rädslan tar över.
Varför är jag ens rädd?
Jag är här. I min och Alexs lägenhet. Det är inte någon som trampar omkring utanför min dörr i väntan på att storma in och börja skrika, slå mig eller något sånt. De tiderna är över, och min far, mannen som satt den största skräcken i mig är död. Det är 5 år sen jag ens såg honom, och trots det så är jag helt jäkla mentalt förstörd sen min uppväxt.
Men det är lugnt. Jag har mina bra dagar, och mina dåliga. Det är bara att härda ut tills den där känslan går över. Kan inte riktigt beskriva hur jag känner under dessa perioder. Rädsla, självhat, nervositet, paranoia, ledsamhet, irritation, hat, ilska. Det är en stor härva med känslor som blir rätt så svårt att hantera.
Men jag försöker alltid se positivt på livet. Skillnaden på nu och då är att nu känner jag såhär i onödan och vet att jag inte ens behöver gå igenom samma skit igen, då så visste jag vad för skit som väntade mig. Då hade jag all rätt att känna som jag gjorde.

Nej nu blir det lite för djupt och tungt att sitta och skriva ner om saker som hör hemma i det förflutna.
Ska gå och rota i köket. Kan nästan slå vad om att Alex hade köpt choklad till sig själv. Som jag ska ta och äta med självgodhet. Det är vad han får ta eftersom han förstörde min frukost när han hällde ut filmjölken i sängen. Men, men. Ingen idé att gråta över spilld (fil)mjölk. Speciellt inte när jag kan äta upp hans choklad ;)

Eller rättare sagt en våning över mig. Det är ju kul att någon har roligt i sängen just nu, nästan så man skulle kunna tro att de rasar ner till våran lägenhet snart haha.
Men fy fan vad lyhört det är här egentligen, när man själv hör så mycket från sina grannar så börjar man tänka efter hur mycket de hör av oss...?
Och då menar jag inte bara i sängen, gud nej! Det skäms jag inte direkt över. Jag har sex, varför förneka det? ;D
Jag är lite mer orolig över mitt sjungande när jag är ensam hemma. Jag brukar gå omkring och sjunga högt som tusan här i lägenheten, och jag sjunger inte direkt bra kan jag intyga. Nej fy, tanken på att grannarna hör varje falsk ton jag tar får mig nästan att rysa.

Det blir nog att dra ner på sjungandet. Innan grannarna skickar polisen hem till mig och jag får böter för att jag stör grannskapet eller något sånt.

Och jag ska försöka komma med något vettigt att skriva imorgon, vet inte riktigt vad dock :/

Min pojkvän går i sömnen, jag har vetat det sen vi började dela lägenhet... och det var ett bra tag sen nu.
Men jag förväntade mig aldrig att vakna till av att min pojkvän sitter och häller FILMJÖLK i SÄNGEN. Mysigt, eller hur? Jag är visserligen glad att han inte fick för sig att hälla på just mig. Kan se rubrikerna på löpsedlarna "23 årig man dränkt i filmjölk, pojkvänen misstänkt". Härligt.
Klockan 4 fick jag alltså hoppa upp ur sängen, ta filen ifrån Alex och sen börja bädda om i och med att det var fil på lite allt möjligt. Inklusiv Alex, den idioten. Han vaknade i alla fall till liv när jag höll på och undrade varför jag bäddade om. Jag svarade inte ens utan glodde bara på honom och sa åt honom att duscha av sig. För fan heller att jag delar säng med någon som luktar sur filmjölk.

Och så fick jag ingen fil till frukost. Skit också.

Tjoho!
Efter visst tjat från folk runt omkring mig (pojkvännen främst) så har jag bestämt mig för att skaffa en blogg trots att jag vart anti ett bra tag.
Men det kanske inte är så dumt för jag kan tycka att det är skönt att skriva av mig lite då och då. Och det passar väl en blogg rätt så bra som?

Vem är jag?
Först och främst så kommer jag vara rätt så anonym av mig här på bloggen. Men jag heter Nicko, eller snarare kallad. Men det är det jag presenterar mig som. Funderar på att ta och fixa det på papper också!
Jag är 23 år och lever ett helt normalt liv. Eller ja, det beror ju på vad man klassar som normalt. För mig är det normalt, speciellt och man jämför med min uppväxt.
Jag bor med min pojkvän Alexander som jag faktiskt blev ihop med rätt så nyss, dock så har vi delat lägenhet ett bra tag så vi har känt varandra rätt så länge om man säger så.
Jag har ett helt normalt och ibland en aning tråkigt jobb på en butik där jag oftast sitter i kassan, som är det roliga. Men ibland är jag på lagret, vilket inte alls är lika kul.

Tänker inte dra igenom hela mitt liv här på ett inlägg, utan det blir nog lite uppdelat. Typ sektioner ur mitt liv, det är tufft att sitta och skriva ner allt på en och samma gång då jag har gått igenom rätt så mycket skit för att nå mitt nuvarande jag. Men det har vart värt det, även om jag gjort några riktigt idiotiska val under de senaste åren (vilket jag kommer ta upp senare).


Angående namnet Nickotins.blogg.se, ifall någon funderar... vilket jag tvivlar på. Eller? Går igenom det ändå ;)
En av mina vänner skapade lite utav ett inside joke genom att börja kalla mig nikotin, eller "Nickotin" som hon skriver till mig. Av två anledningar.
1. Jag kedjerökte förr, typ värre än ett ånglok. Ständigt ute efter mitt nikotin. Och jag var ärligt talat rätt så bitchig om jag blev utan cigg. (Idag så röker jag inte längre, det var liksom en "stress-relief" förr. Nu hanterar jag det på andra vis och är dessutom inte lika stressad).
2. Hon har även påstått att jag har samma effekt som nikotin. Citerat: "Alltså. Du är för mig som dina cigg är för dig. Du vet när vi hade det där bråket? Jag ville så gärna bara lägga ner, och det gick bra i en dag eller två men sen kliade det bara i fingrarna och jag BEHÖVDE snacka med dig. Du är som en drog, även om man känner för att sluta så kommer man troligtvis trilla tillbaka. Vilket jag i och försig är glad över... men du är mitt nikotin."
Jag tog det som en komplimang kombinerat med lite förolämpning. Liksom, inte alltid kul att höra att en kompis har velat lägga ner ens vänskap. Men med tanke på bråket så var det helt okej, jag älskar mina faghags trots allt <3

Det var lite kort om mig, jag återkommer senare med ett inlägg :)

(Ska försöka göra något åt den tråkiga designen på bloggen också. Vill ha något lite mer personligt. Dock så blir jag så himla uttråkad av att sitta och pillra med sånt.)