Men ibland känns det som om jag har behandlat mitt liv som att det vart så.
Det fungerar inte att bara sitta och vänta på att livet ska vända och bli bättre. Man måste ta tag i saker själv.
Jag har tidigare nämt att jag har ett trassligt förflutet och att jag skulle ta upp det här... orkar inte med detaljerna men ska ta det i korta drag, någon annan gång tar jag det detaljerat.

Jag har växt upp med misshandel. Min så kallade far tog till flaskan efter att han och min mamma separerade. Har faktiskt inte sett mamma sen dagen hon drog. Vill inte träffa henne igen heller, ser ingen anledning till det då hon lämnade mig i skiten utan att ens bry sig om mig. Har ärligt talat ingen kontakt med min familj, och har inte haft det sen jag var 18, alltså då jag drog från min far.
Som sagt blev jag misshandlad. Allt från örfilar till att bli rejält jävla nerslagen. Det blev värre med åren, tror det var något som hindrade honom när jag var mindre från att slå så hårt. Men när jag väl var tonåring så var livet ett rent helvete. Alkoholiserad farsa, misshandlad och sexuellt utnyttjad. Kände mig värdelös.
Gjorde jag något? Nej. Det är det som är problemet. Jag körde på mina rutiner. Skola, komma hem, bli slagen eller bara höra massor av förolämpningar. Hade inte så många kompisar. Dock hade jag ett kort "förhållande" när jag var 16, som mest gick ut på sex. Det tog slut rätt så fort...
Ju äldre jag blev desto mer började jag dock fundera på varför jag lät mig själv utsättas för all skit. Och idag så tycker jag att det var idioti att vänta med att dra hemifrån tills jag var 18. Det var så befriande att komma bort från mitt hem. Att vara mig själv.
Sen att jag blev ihop med ett as ca ett år efter det är en annan tia. Där fick jag allt ta flera slag med. Jag var dum och stannade kvar i förhållandet löjligt länge. Vi var ihop i ca två år, varav de första nio månaderna var riktigt trevliga. Hur cliché det än låter så ville jag bara ha tillbaka mannen jag blev förälskad i. Sen så hände ju inte det, och jag fick nog.
Var rätt så mentalt krossad efter det, kände att jag inte kunde lita på någon helt. Sen så lärde jag känna Alex mer, och vi bestämde oss för att dela på en lägenhet för att komma billigare undan. Tiden gick, vi blev riktigt bra vänner. En natt ute på fest då jag hade druckit några drinkar för mycket så kom jag ut med någon sluddrig kärleks förklaring och kysste honom. Det är fan det bästa misstag jag har gjort på fyllan!
Visst jag hade ångest dagen efter, men jag tog tag i saken och bad om att snacka ut med honom. Vi kom fram till att vi kunde se vart saker skulle gå utan att just bestämma att vi "är ihop" eller "inte ihop". Och det ledde dit jag är idag.
Jag har ett jobb. Jag har någonstans att bo. Jag har fått underbara vänner. Jag har äntligen ett bra förhållande.
Önskar ibland att jag hade tagit tag i mitt liv mycket tidigare. Jag har liksom ödlsat bort mina första 18 år i och med att jag i princip inte kände mig särskilt levande under den tiden. Och sen så ödslade jag två år till på en annan idiot. Det är nästan läskigt... Alltså, att tänka att nästan bara tre år av mitt liv har vart okej. Eller... okej, mina första levnadsår var inte så dumma, I guess. Men från 9-18 var inte kul.

Skitsamma.
Orkar inte tänka på den här skiten just nu. Kom bara att tänka på det här med att man måste ta tag i saker. Sen så kan jag inte låta bli att tänka att det nog var värt all smärta. Annars hade jag kanske aldrig ens träffat Alex.
Men jag rekommenderar ingen till att ta massor av skit. Inte från föräldrar, pojkvänner/flickvänner eller någon annan.
Lev ditt liv, ingen annans.

God natt gott folk.