Feber är så mysigt.
Alltså, seriöst. Ibland så är det det. Speciellt när man blir ompysslad, får TVn inbärd i sovrummet och har datorn på magen så man slipper gå upp ur sängen.
Synd att ens pojkvän är på jobbet, det hade liksom vart komplett om han var hemma. För jag orkar inte laga mat. Vadå? Jag är en stackars sjukling. Vem kan förvänta sig att jag ska orka laga mat själv? Tänk om jag typ svimmar i köket och slår i huvudet! Det ni, det skulle inte vara en kul historia.
Det kan jag intyga för det hände en gång för mååånga år sedan. Det hela slutade med hjärnskakning och ett par nätter på sjukhus, vilket jag ogärna upprepar.

Fast jag är nog egentligen inte så sjuk att jag skulle svimma om jag lagade mat. Det är bara jag som är lat och ynklig. Synd att Alex inte är hemma förän runt 18. Tror jag hinner svälta ihjäl tills dess så jag måste väl kräla mig upp ur sängen. Jag måste i vilket fall som helst besöka badrummet...

På återseende, när det nu blir!

Jag måste ha något synfel.
Jag menar, när man går in på blogg.se så står det ju i titeln Blogg.se - Svenska bloggar. Hur jag nu fick det till svenska bögar är en bra fråga.

För övrigt så har jag nu vart hemma i ett par dagar. Faktiskt rätt så skönt att vara tillbaka i sina rutiner igen... även om det var riktigt skönt med semester, och att umgås med Alex och hans familj. Men att få jobba igen är inte så illa. Det tragiska är att jag har vart hemma från jobbet idag för jag är sjuk. Det är just min tur att få en dunderförkylning efter bara två dagar på jobbet.
Fan för mitt dåliga imunförsvar säger jag då bara!

Nu ska denna svenska bög gå och laga mat. Man får ju passa på att äta gott innan smaklökarna påverkas av förkylningen :/

Jag hann precis tänka att jag skulle skriva ett nytt inlägg när Alex kom förbi med en skål jordgubbar...
Ska jag prioritera att skriva ett långt och djupt inlägg eller gå och äta jordgubbar med vispgrädde?

Varför behöver jag ens tänka på det?
JORDGUBBARNA KALLAR!

Det är min åsikt om kräftor.
Vi har vart hos Alexs föräldrar i ca en vecka nu. Och jag blev indragen i någon slags kräftskiva. Tack och lov att Alex berättat att jag inte gillar skaldjur av två anledningar.

1. När jag se dem ligga där på sina fat så känns det som om de stirrar på mig med sina små svarta ögon trots att jag vet att de är döda. Alla små "spröt" och "antenner" får mig att tänka på något utomjordiskt monster. Jag ryser bara jag kollar på dem. Det må vara barnsligt men nej, jag tänker ALDRIG äta kräftor!

2. Min andra anledning, som egentligen borde vara den första... jag är allergisk mot skaldjur!
Min hals svullnar upp och jag får andningsproblem. Så man kan ju säga att min allergi är en rädding i och med att jag tycker skaldjur är läskiga.

Så jag fick annat gott. T.ex potatissallad, rostbiff och lite annat gott.
Känner mig som en del av Alexs familj nu, vi har spenderat en hel del tid på hans föräldrars landställe, så jag fick ju min lilla semester utanför hemmet tillslut! Det är mysigt och jag är glad över att vi alla verkar komma bra överens. Hans mamma är en ängel som jag till och med snackat ut lite med angående min egen familjesituation. Hon sa en hel del som fick mig att känna mig otroligt rörd och jag var på gränsen att börja grina, haha! Så allt är så bra så för tillfället. Men jag ska nog gå och sova närsomhelst. Har inte vart så pigg under dagen. Bakfylla, typ.


Sängen kallar. Trött. Ugh.
Kommer säkert drömma mardrömmar om kräftor inatt.
Bläää. Vill inte.

Men ibland känns det som om jag har behandlat mitt liv som att det vart så.
Det fungerar inte att bara sitta och vänta på att livet ska vända och bli bättre. Man måste ta tag i saker själv.
Jag har tidigare nämt att jag har ett trassligt förflutet och att jag skulle ta upp det här... orkar inte med detaljerna men ska ta det i korta drag, någon annan gång tar jag det detaljerat.

Jag har växt upp med misshandel. Min så kallade far tog till flaskan efter att han och min mamma separerade. Har faktiskt inte sett mamma sen dagen hon drog. Vill inte träffa henne igen heller, ser ingen anledning till det då hon lämnade mig i skiten utan att ens bry sig om mig. Har ärligt talat ingen kontakt med min familj, och har inte haft det sen jag var 18, alltså då jag drog från min far.
Som sagt blev jag misshandlad. Allt från örfilar till att bli rejält jävla nerslagen. Det blev värre med åren, tror det var något som hindrade honom när jag var mindre från att slå så hårt. Men när jag väl var tonåring så var livet ett rent helvete. Alkoholiserad farsa, misshandlad och sexuellt utnyttjad. Kände mig värdelös.
Gjorde jag något? Nej. Det är det som är problemet. Jag körde på mina rutiner. Skola, komma hem, bli slagen eller bara höra massor av förolämpningar. Hade inte så många kompisar. Dock hade jag ett kort "förhållande" när jag var 16, som mest gick ut på sex. Det tog slut rätt så fort...
Ju äldre jag blev desto mer började jag dock fundera på varför jag lät mig själv utsättas för all skit. Och idag så tycker jag att det var idioti att vänta med att dra hemifrån tills jag var 18. Det var så befriande att komma bort från mitt hem. Att vara mig själv.
Sen att jag blev ihop med ett as ca ett år efter det är en annan tia. Där fick jag allt ta flera slag med. Jag var dum och stannade kvar i förhållandet löjligt länge. Vi var ihop i ca två år, varav de första nio månaderna var riktigt trevliga. Hur cliché det än låter så ville jag bara ha tillbaka mannen jag blev förälskad i. Sen så hände ju inte det, och jag fick nog.
Var rätt så mentalt krossad efter det, kände att jag inte kunde lita på någon helt. Sen så lärde jag känna Alex mer, och vi bestämde oss för att dela på en lägenhet för att komma billigare undan. Tiden gick, vi blev riktigt bra vänner. En natt ute på fest då jag hade druckit några drinkar för mycket så kom jag ut med någon sluddrig kärleks förklaring och kysste honom. Det är fan det bästa misstag jag har gjort på fyllan!
Visst jag hade ångest dagen efter, men jag tog tag i saken och bad om att snacka ut med honom. Vi kom fram till att vi kunde se vart saker skulle gå utan att just bestämma att vi "är ihop" eller "inte ihop". Och det ledde dit jag är idag.
Jag har ett jobb. Jag har någonstans att bo. Jag har fått underbara vänner. Jag har äntligen ett bra förhållande.
Önskar ibland att jag hade tagit tag i mitt liv mycket tidigare. Jag har liksom ödlsat bort mina första 18 år i och med att jag i princip inte kände mig särskilt levande under den tiden. Och sen så ödslade jag två år till på en annan idiot. Det är nästan läskigt... Alltså, att tänka att nästan bara tre år av mitt liv har vart okej. Eller... okej, mina första levnadsår var inte så dumma, I guess. Men från 9-18 var inte kul.

Skitsamma.
Orkar inte tänka på den här skiten just nu. Kom bara att tänka på det här med att man måste ta tag i saker. Sen så kan jag inte låta bli att tänka att det nog var värt all smärta. Annars hade jag kanske aldrig ens träffat Alex.
Men jag rekommenderar ingen till att ta massor av skit. Inte från föräldrar, pojkvänner/flickvänner eller någon annan.
Lev ditt liv, ingen annans.

God natt gott folk.